handdator

Visa fullständig version : Albaner, albaner, albaner...


El_Cid
2005-12-05, 19:21
Kan detta röra sig om något annat en albaner? Detta visar att ska "europeisk islam" inte har någon bättre kvinnosyn är den från MÖ och Asien.

http://www.roks.se/kvinnotryck/kt8_03_rep_ana.html


Ana:
"Min pappa har alltid kallat mig hora"


??? Ända sedan femårsåldern har Ana av sin familj fått höra att hon är en "hora". Så fort hon inte gjorde som pappan ville misshandlade och skändade han henne.

- Jag nedvärderar mig själv än idag, för jag har inte fått lära mig att jag har ett värde. Jag har blivit kränkt hela livet, berättar Ana, som är i tjugofemårsåldern.

Idag lever hon gömd, på flykt undan sin familj, för att hon frukar för sitt liv. Ana har inte uppfyllt familjens förväntningar om hur en "ärbar" flicka ska bete sig, hon träffade en svensk kille, något fullständigt otänkbart.

Familjen, som är muslimer, kom till Sverige när Ana var barn. Situationen i hemlandet på Balkan blev för osäker. Fadern är högutbildad, har ett högstatusjobb, talar god svenska och har integrerats väl i Sverige. Han har valt att hålla fast vid starkt kvinnoförtryckande traditioner.

- Mitt första barndomsminne är när pappa slog mamma med ett basebollträ.

Sin mamma beskriver Ana som lika förtryckt som hon själv. Mamman har varit tvungen att uppfostra sin dotter på det sätt som pappan krävde. Han har ständigt misshandlat sin fru.

- En mamma måste uppfostra sin dotter till att bli en lika kuvad kvinna som hon själv. Nu när min mamma inte lyckats har hon fått ännu mera stryk av pappa och får höra skitprat av omgivningen.

Vågar inte polisanmäla pappan

En enda gång polisanmälde mamman sin make.

- Men hon tog tillbaka anmälan. Själv vågar jag inte polisanmäla pappa. Han är högskoleutbildad och har en massa svenska vänner, så ingen skulle tro på mig.

Under hela sitt liv har Ana försökt få sin mammas kärlek genom att var duktig. I skolan hade hon högsta betyg och hemma skötte hon allt.

- Jag lärde mig att laga alla maträtter redan när jag var sju år, men det räckte inte. Jag har alltid fått diska, städa och passa upp hemma, mina bröder har inte behövt göra det. De kunde skrika åt mig att "gå och diska din hora". Jag har alltid blivit sämre behandlad än de.

- När jag fick mens visste jag inte vad det var, mamma berättade inte att jag blivit kvinna utan slängde bara åt mig bindor. När jag började få bröst sade hon att "pappa får inte se att du fått bröst", så jag började dra in axlarna och gå i stora tröjor, jag skämdes över min kropp.

Trots faderns ständiga kontroll under uppväxten lyckades Ana alltid behålla en inre styrka. Till skillnad från många andra flickor från hennes hemland fick hon ha svenska vänner. Men när hon träffade en svensk kille, flyttade ihop med honom och planerade att gifta sig gick hon definitivt för långt.

- Sedan jag var 14-15 år har jag fått höra att om jag träffar en kille som är kristen skulle jag vara död. Det skulle vara en man från mitt hemland, det räckte inte med att han var muslim.

Familjen lockade tillbaka henne

Efter att Ana bott ihop i över ett år med sin pojkvän, på hemlig adress, började familjen göra allt mer för att locka tillbaka henne. De kontaktade pojkvännens mamma och lämnade vänliga meddelanden.

- Hans mamma ringde ofta och berättade att min familj saknade mig. Samtidigt skickade pappa hotfulla sms till mig med meddelanden som "jag ska strimla er i bitar och äta upp er".

Till slut gick Ana med på att träffa familjen.

- Man tror ju på det, de är mina föräldrar och jag älskar dem trots allt. Så jag åkte hem till dem, men då brakade helvetet loss.

- Först sade de att de skulle acceptera min svenske kille. Men när jag skulle åka hem till mig fick jag inte det. Pappa slog mig så att jag trillade omkull, han sparkade och spottade på mig och skrek att "du har sugit svensk kuk". Jag blev helt paralyserad. Han började hotade mig med kniv och sade att "vi åker ut till skogen så ska jag strimla dig i bitar". Sedan ringde han till en manlig släkting och skrek "nu ska jag döda henne".

Släktingen insåg situationens allvar och kom snabbt, men misshandeln fortsatte.

- Jag försökte springa undan, då slängde pappa en kniv efter mig. Nu dör jag tänkte jag. Jag hade gett upp, kände ingenting. Det var en slags frid. Jag var redo att dö. Man är inte rädd när man vet att man ska dö, berättar Ana lugnt.

Men när hon ska berätta vad som hände sedan, stockar sig orden.

Fadern försökte elda upp henne

? Pappa hämtade en dunk bensin och hällde över mig... Men tändaren fungerade inte, det slog bara gnistor om dem. Min släkting blev chockad och slog ner pappa. Släktingen har som måtto att man kan döda sin fru, men man dödar inte sina barn. När jag skulle springa därifrån kom mamma efter och sade att "om du stannar kvar hos din pojkvän så sätter jag din sjuke syster på järnvägen och låter henne bli överkörd". Min syster är min svagaste punkt, så då gick jag med på allt, berättar Ana dämpat.

Pappan tvingade henne att ringa pojkvännen, och fast Ana inte fick, hann hon berätta att pappan tänkte döda honom.

- Då fick jag mera stryk.

En vecka senare skickades Ana till sitt forna hemland. Det var våren 2002. Resan skedde med bil. Ana, pappan och två vänner till fadern. Vid varje gräns satt en av vännerna med kniv under jackan.

- Det var bara att åka.

En kort tid senare var hon bortgift - mot sin vilja. Giftermålet var ett sätt för hennes mamma och andra kvinnliga släktingar att rädda henne från att dödas av fadern.

- Jag satt i köket hos min mormor och där satt en kille jag aldrig sett. Min moster sade att "du ska fika med honom ikväll". När jag protesterade sade hon "jo, för du vet vad din pappa kan göra". Två dagar senare sade de "grattis, du är förlovad". Men de frågade aldrig om jag ville.

På kvällen var det stor förlovningsfest, som seden bjuder. Långbord, alla släktingar och massor med mat.

- Det mest kränkande skedde då pappa utbringade en skål och sade "ni tror att min dotter är så fin, men hon har knullat en svensk man". Efter det började alla snacka skit om mig, jag var en skam för släkten, berättar Ana sorgset.

Planerade döda svenske pojkvännen

Av de enda släktingarna som tyckte det var fel att Ana giftes bort mot sin vilja fick hon veta att pappan planerade att döda hennes svenske pojkvän.

- Jag lyckades maila och varna honom. Jag orkade inte ringa, så jag skrev och sade att jag blivit kär i en annan kille och gift mig. Det var det svåraste jag någonsin gjort och det gör så ont, för jag älskade honom så mycket.

Ana är besviken på hur hennes pojkvän reagerade. Han visste vilken stor risk Ana tog när hon flyttade ihop med honom.

- Han blev ihop med en annan tjej bara några månader senare. Jag försökte göra slut flera gånger för att det kunde bli farligt för oss. Men han sade "jag kommer alltid att finnas för dig och ställa upp". Det är kränkande att offra så mycket för en person och så blir han ihop med en annan bara några månader senare.

- I somras skrev jag till honom och berättade hela sanningen, men han har inte hört av sig.

Misshandel och kränkningar efter giftermålet

Efter giftermålet följde en tid av ständig misshandel, kränkningar och våldtäkter.

- Jag blev misshandlad och våldtagen varje dag av min man. Första misshandeln kom när hans bror slog vad om fem euro om att han skulle slå mig. Det var ett helvete. Man går ur sin kropp efter all misshandel och våldtäkter och känner inget. Jag fick anorexia av alla problem och vägde bara 45 kilo.

- En gång lyckades jag i smyg ringa mamma, men hon lade bara på luren när jag sade att jag blivit våldtagen. I mitt hemland är det kvinnans fel om hon blir våldtagen. När en kvinna gifter sig har mannen rätt att göra vad han vill med henne.

Efter en tid blev Anas syster svårt sjuk och hon fick tillåtelse åka tillbaka till Sverige för att träffa henne.

- Samtidigt planerade vi att min man skulle komma till Sverige i april i år, vi fick vänta för att det tar lång tid innan man får en intervju på Migrationsverket. I mars i år hade jag varit ute med en kompis och glömt bort tiden, jag måste vara hemma senast nio på kvällarna. Klockan var elva, jag fick panik och tänkte att jag får hitta på en lögn igen, men jag kom inte på någon. Jag kände att jag är värd något bättre, så när jag satt på bussen kunde jag bara inte trycka på stoppknappen.

Ana åkte till ändhållplatsen. Det blev också slutstation för hennes liv under förtryck av make och familj. Hon ringde till polisen, men de uppmanade henne att åka hem och sa "din pappa vet väl inte att du legat med en svensk pojke".

- Jag fick ringa dem tre gånger innan de kom, och jag sade att jag sätter mig utanför polisstationen och dör. Till slut ringde de kvinnojouren. Där satt jag inomhus en vecka, jag var fortfarande chockad över att jag tagit ett så stort steg.

Familjen är också hotad

Nu lever Ana i ett annat land och försöker skapa sig ett nytt liv. Hon har fått veta att hennes föräldrar varit tvungna att flytta på grund av att hon lämnade sin man. Hans familj anser sig kränkta och hotar att döda hennes familj. Ana har lämnat in skilsmässoansökan, men mannen vill inte skriva på.

- Jag är glad att jag registrerade äktenskapet i Sverige, för då kan jag också ta ut skilsmässa. Det hade jag inte kunnat om vi bara varit gifta i mitt hemland, det är bara mannens rätt.

I framtiden vill Ana utbilda sig inom psykologi och hjälpa kvinnor i liknande situation.

- Jag har så många drömmar trots att det inte ser ljust ut nu. Att kunna leva i trygghet och lycka. Jag har en hemlig dröm, och det är att träffa en man som inte slår mig, inte går bakom min rygg och som inte ljuger.

Det händer att Ana saknar sin familj, så mycket att hon nästan är på väg tillbaka.

- Ibland lägger jag fram min resväska och börjar packa. Men det som får mig att stanna är mina vänner och min nya familj och när jag tänker på vad min familj gjort mot mig, när jag tänker på bensindunken och förlovningsmiddagen. Efter allt som hänt mig har jag fått en annan syn, livet är värdefullt.

Arn
2005-12-05, 23:19
Namnet "Ana" låter inte särskilt muslimskt jag misstänker att det rör sig om de där jävla juggarna, halvkommunister, knappast religiösa, oavsett om det är albaner eller serber.

El_Cid
2005-12-06, 00:33
Namnet "Ana" låter inte särskilt muslimskt jag misstänker att det rör sig om de där jävla juggarna, halvkommunister, knappast religiösa, oavsett om det är albaner eller serber.

Nu stod det explicit i artikeln vilken religionstillhörighet som familjen hade.

Mikael Nordström
2005-12-06, 17:23
Det är tragiskt när barn tvingas leva i förtryck av sin familj.

El_Cid
2005-12-06, 19:15
Det är tragiskt när barn tvingas leva i förtryck av sin familj.

Det kallas "Mångkultur" och ska ses som en berikning av den fattiga svenska kulturen enligt Mona Muslim och CO.

Turner
2005-12-06, 19:29
Det kallas "Mångkultur" och ska ses som en berikning av den fattiga svenska kulturen enligt Mona Muslim och CO.
Ja, vad har Mona Sahlin för intresse att skapa en arabisk underklass i Sverige, tro?

http://www.wad.se/wad/2004.nsf/0/F7EFC16F19FABA62C1256F5E003EB5B7/$File/mona%20korr.JPG

lanas
2005-12-06, 19:32
En retorisk fråga Turner,
som du borde svara på själv.

MVH

Turner
2005-12-06, 19:36
En retorisk fråga Turner,
som du borde svara på själv.

MVH
Om du tolkar det som en retorisk fråga, så antyder det ju att du redan sitter inne med svaret. Låt höra din teori.

Totenkopf
2005-12-06, 19:48
Ledtråd; profilen.:eek:

lanas
2005-12-06, 19:50
Om du tolkar det som en retorisk fråga, så antyder det ju att du redan sitter inne med svaret. Låt höra din teori.


Du skulle må då! :lol:

MVH

Roger Acosta
2005-12-07, 04:31
Ja, vad har Mona Sahlin för intresse att skapa en arabisk underklass i Sverige, tro?


Araber finner sig nog inte i att tillhöra underklassen, den är reserverad för svenskarna, åtminstone i Sverige.

Turner
2005-12-07, 08:44
Araber finner sig nog inte i att tillhöra underklassen, den är reserverad för svenskarna, åtminstone i Sverige.
Nej, slavuppror är inte att leka med, vilket fru Sahlin möjligen redan räknat ut, och som vi sett i Paris nyligen.

Herman vR
2005-12-07, 12:44
Araber finner sig nog inte i att tillhöra underklassen, den är reserverad för svenskarna, åtminstone i Sverige.

Det är precis tvärtom. Araber i Europa ÄR en underklass och det är de också i de länder där de är eller hamnat i minoritetsställning. Se t ex på England, Frankrike, Iran eller Israel. Men genom att framställa dem som en underklass som inte finner sig i .... så kan den svenska överklassen bedyra sin icke-rasism och istället framställa sig som ett frikostigt offer för den arabiska rasismen som annars brukar stormtrivas i getton. Häri ligger själva svaret på varför det är viktigt med en arabisk minoritet i Sverige. Och normering av landets icke-arabiska och icke-muslimska invandrare genom en systematisk gettoisering och arabisk-muslimisering. Jag tror varken ZOG eller NSF innerst inne har något emot att landet berikas på detta sätt av den svenska statens multi-kulti-politik.

Roger Acosta
2005-12-07, 15:09
Det är precis tvärtom. Araber i Europa ÄR en underklass och det är de också i de länder där de är eller hamnat i minoritetsställning. Se t ex på England, Frankrike, Iran eller Israel. Men genom att framställa dem som en underklass som inte finner sig i .... så kan den svenska överklassen bedyra sin icke-rasism och istället framställa sig som ett frikostigt offer för den arabiska rasismen som annars brukar stormtrivas i getton. Häri ligger själva svaret på varför det är viktigt med en arabisk minoritet i Sverige. Och normering av landets icke-arabiska och icke-muslimska invandrare genom en systematisk gettoisering och arabisk-muslimisering. Jag tror varken ZOG eller NSF innerst inne har något emot att landet berikas på detta sätt av den svenska statens multi-kulti-politik.

En stat kommer alltid att förete över/underklass.

I Sverige verkar det dock, som att befolkningen själva vill tillhöra underklassen, fast inte utan sina privilegier naturligtvis.

Khomeini
2005-12-07, 16:09
Mitt första barndomsminne är när pappa slog mamma med ett basebollträ.

:eek:
Vilket jävla liv?

Maltemer
2005-12-18, 20:52
Albaner är albaner....mitt första möte med en alban var när jag var halvstjärna i bordtennis under min skoltid och skulle möta en alban som representerade Rosengårdsskolan. En liten småfet typ som hela tiden gnällde över att han var alban och stolt över det han var ungefär lika bollsäker som en kossa.

Överlag anser jag att albaner jämte somalier är det mest onödiga folket i Sverige. Jag rankar faktiskt albanerna som nummer två på min lista över onödiga folk i Sverige.

Den albanska folkgruppen har en klankultur som passar extremt dåligt samman med den svenska. Jag finner det märkligt att Sverige har en sådan förkärlek för att ta in klan folk som albaner, somalier och bergskurder och afghaner det är ju till mentaliteten folk som lever efter helt andra värderingar och normer än våra. Jag kan faktiskt inte fatta vad seberna vill med Kosovo dom kan dumpa det och där med slippa 2 miljoner albaner inom sin stat. Klosterna kan dom i värsta fall flytta sten för sten till det serbiska hjärtelandet.

Om vi övergår till problematiken med att barnen tar till sig den skandinaviska kulturen medan föräldrarna förhärdar i klankulturen så vet vi att detta till och från slutar i tragedi, i mord eller annat olustigt. Nu senast så var det en afghansk familj som kollektivt hade dräpt dotterns blivande man.

Skall vi fortsätta att ta in folk från förmoderna samhälle så bör vi i alla fall se till så att deras barn får en väg ut till det moderna samhället och kan bryta med den patriarkala klankulturen. Och då går det inte med naiva socialtanter och andra flumiga socialarbetare. utan det måste vara rediga åtgärder mot hedersvåld, könsstympning och bortgifte av unga flickor och den nyligen uppmärksamade förfarandet att man föräldrarna bara dumpar sina barn i det gamla landet. Albanerna har också en förkärlek för att efter sommarsemestern i det egna landet ta hem andras ungar till Sverige mot betalning rektorn på en mellanskånsk skola är varje år vid augusti djupt störd över detta.

Man måste sätta somalier, bergskurder, afganer och albaner på plats och tydligt förklara att dom icke kan påtvinga sina barn en tradition som i grunden är skadlig för dessa.

Men överlag så finns det inte mycket hopp om en bättring. Myndigheterna verkar inte bry sig så mycket om nämnda folkgrupper så länge huvuddelen av problematiken enbart berör individer inom deras egen grupp.

/M

sursomfan
2005-12-18, 20:54
Det var ett program på TV igår om albansk kultur. Jag såg bara ungefär 10 minuter men någon annan kanske såg mer.

Programmet intervjuade några albaner som inte hade varit utomhus på flera år beroende på den albanska sedvänjan att utöva blodshämnd mellan släkter...

Maltemer
2005-12-18, 20:58
Det var ett program på TV igår om albansk kultur. Jag såg bara ungefär 10 minuter men någon annan kanske såg mer.

Programmet intervjuade några albaner som inte hade varit utomhus på flera år beroende på den albanska sedvänjan att utöva blodshämnd mellan släkter...

Det är det förmoderna albanien i ett möttskal. Tyvärr har dom börjat praktisera blodshämnd i mycket stor skala igen på landsbygden. Det lamslår faktiskt till en del det albanska bondesaqmhället. Det enda positiva effekten är att kvinnorna i denna sjukt patriarkala miljö då kan flytta fram sina positioner.

/M

Cosmiq
2005-12-19, 01:01
Det är precis tvärtom. Araber i Europa ÄR en underklass och det är de också i de länder där de är eller hamnat i minoritetsställning. Se t ex på England, Frankrike, Iran eller Israel. Men genom att framställa dem som en underklass som inte finner sig i .... så kan den svenska överklassen bedyra sin icke-rasism och istället framställa sig som ett frikostigt offer för den arabiska rasismen som annars brukar stormtrivas i getton. Häri ligger själva svaret på varför det är viktigt med en arabisk minoritet i Sverige. Och normering av landets icke-arabiska och icke-muslimska invandrare genom en systematisk gettoisering och arabisk-muslimisering. Jag tror varken ZOG eller NSF innerst inne har något emot att landet berikas på detta sätt av den svenska statens multi-kulti-politik.Araber i USA eller i Sydamerika (Mexico och Columbia har stora libanesiska grupper) är inte underklass.

Optimate
2005-12-19, 01:03
I Australien då?

El_Cid
2005-12-19, 01:15
Araber i USA eller i Sydamerika (Mexico och Columbia har stora libanesiska grupper) är inte underklass.

Dessa är oftast inte araber utan aram?er, som maroniter, melkiter, kald?er etc.

El_Cid
2005-12-19, 01:16
I Australien då?

:mrgreen:

Sabir
2005-12-19, 12:15
Dessa är oftast inte araber utan aram?er, som maroniter, melkiter, kald?er etc.

Dessa kallas också Turkar... Likt Bosniaker ...

Lycklig på
Turkarnas gata



Svenska Dagbladet, Stockholm,
lördagen den 22 augusti 1998



Turkarnas gata. Som nyfiken läsare kan man undra över betydelsen av Turkarnas gata, La Calle de los Turcos, i Gabriel Garc?a M?rquez roman Hundra år av ensamhet.
Varför använder Garc?a M?rquez denna otydliga symbol? Vad har turkar och Turkiet att göra med en liten by vid Colombias karibiska kust? Varför är det just turkar och bara turkar som äger barer, butiker och livsmedelsaffärer i Garc?a M?rquez roman?

Egentligen är Turkarnas gata ingen symbol. Den är en påtaglig realitet. Låt mig förklara det hela genom en kort berättelse.

Sim?n var en lång, ung, smal, snäll, glad neger. Året var 1920 och Sim?n var 20. Han hade vuxit i en liten fiskeby, och allt han hade var havets eviga sång, solens eviga ljus och värme, och strandens eviga sand.

Varje lördag, efter solnedgången, brukade alla som kunde samlas vid stranden. En grupp musikanter spelade sina livliga melodier under den tropiska månens blekna ljus. Alla dansade glatt och härligt hela natten, och alla hade levande ljus i den högra handen för att kunna se och titta på varandra. Alla var barfota, och männen hade inga skjortor och ännu mindre slips, och kvinnorna hade vita långa kjolar i flera lager och blommor i håret.

Ingen av dessa individer skulle någonsin betraktas som salongsfähig, och den enda fina salongen som fanns i byn var reserverad för den enda rika familjen i trakten.

En dag kom en främmande man till byn. Han talade dålig spanska. Han uttalade alla 'p' som 'b'. Han kunde till exempel inte säga 'pappa', han kunde bara säga 'babba'. Byborna tyckte att han hade en rolig stil som gjorde spanskan ännu mjukare och finare. Han var dessutom trevlig och sympatisk.

Alla blev så småningom vän till byns enda invandrare, och eftersom han hette Yusseff kallade man honom för Jos?.

Vad som egentligen gjorde byborna förtjusta i den främmande mannen var hans fantastiska sortiment av varor och kläder. Han hade allt möjligt till salu: byxor, slipsar, skjortor, kalsonger, palestinasjalar, schaletter, hals- och näsdukar, skor, strumpor, kragar, kravatter och tusen andra finesser. Han lovade dessutom att importera utan extra kostnader allt som hans ärade kunder ville beställa oavsett om det gällde en kamel, ett piano från Tyskland eller en kinesisk vas från någon exotisk dynasti.

Sim?n var den mest entusiastiske av byborna. Han ville så gärna ha en skjorta! Kanske, om han hade en skjorta, kunde han resa fyra mil till staden varje fredag och där låtsas vara en fin ung man som bara ville promenera längs stadens gator. Och ett par skor! Och slips! Och nya byxor! Wow! Vilka drömmar!

Yussuff, eller Jos?, förklarade kategorisk: 'Det är inga drömmar. Jag lovar att Du ska ha nya byxor, ett bar skor (han menade ett par skor), slibs, en vacker skjorta, ett bar vackra strumbor och allt annat Du behöver för att bromenera längs stadens gator. Du får allt detta för ett litet bris och så blir Du lycklig och jag lycklig'.

'Sällan', svarade Sim?n, 'jag har inga pengar. Jag kan inte betala någonting'.

'Där har Du fel', sa Jos?. 'Du fiskar, Du jobbar. Istället för att fiska brecis vad Du behöver, får Du fiska lite mera och sälja din överskott på fisk. Och så betalar Du mig lite varje vecka. Jag har här en häfte där jag antecknar allt om din skuld och dina avbetalningar. Allt är enkelt och lätt, Du lycklig och jag lycklig. Inga broblem. Den vecka Du har svårigheter, den vecka väntar jag. För jag är Din vän, jag är Din kombis. Om Du inte kan sälja din fisk, så betalar Du mig med fisken, och jag säljer den eller äter själv. Och Du lycklig, och jag lycklig'.

Sim?n skapade miljoner otänkbara hinder med sin medfödda färgrika fantasi, men Jos? rev ner alla hinder och murar med hänsynslös optimism. Till slut gjorde han, med sitt trevliga tungomål, en förträfflig sammanfattning av sin egen filosofi: 'Jag är en mycket braktisk berson. Har man inte bengar? Då skabar man bengar genom arbetet. Om man är hederlig har man kredit. Får man kredit, då är man beredd att jobba mera för att betala och visa att man är en hederlig berson. Så klättrar man ubb till en bättre klass. Jag köber och säljer, för att skaffa kunder och vänner och kombisar, bli ubbskattad och klättra ubb i samhället. Så blir jag rik på köbet'.

Vad Jos? inte berättade var att några hundratal av hans landsmän hade precis samma filosofi och hade redan kommit som invandrare till många av de fiskebyar som låg vid karibiska kusten. De hade kommit med turkiska pass, och invånarna tog för givet att alla dessa invandrare var turkar. Man brukade inte läsa tidningar, och de visste därför inte att det Turkiska riket hade förlorat Syrien och Libanon efter den Första världskriget. Invånarna visste inte, överhuvudtaget, att det hade pågått något Första världskrig. Och de visste inte heller att tiotusentals syrier och libaneser hade lämnat sina hemländer för att söka ett bättre liv i den amerikanska kontinenten.

Till Latinamerika kom framför allt kristna libaneser och syrier. De talade arabiska och hade familjevanor och traditioner med djupa och starka rötter i kristendomens historia. De var levande länkar mellan Öst och Väst. De var entusiastiska köpmän, som de gamla fenicierna. De älskade profeternas språk, som de gamla hebr?erna. De kom in i samhället med sina seder och värderingar och bjöd oss alla latinamerikaner på ett riktigt kalas med god mat, vacker musik, oförglömlig litteratur och poesi, livsglädje ? och massor av varor till rimligt pris och bekväma avbetalningar.

Och de förändrade de fattigas liv. Vid den karibiska kusten började de fattiga negrerna och mulatterna använda skjortor och skor till lördagsfesterna. Därefter försvann festerna på stränderna, och danssalonger byggdes för det vanliga folket i alla byar. Hundratusentals människor längs kusten, från Venezuela till Costa Rica, kom varje lördag till festen, med fina kläder och blanka skor.

I Colombia blev den nya folkliga danssalongen, La Cumbiamba, vagga åt den nya formen av dansen cumbia. Nu behövde man inte levande ljus i handen längre. Eftersom man dansade nu på fint golv, inte på strandens sand, fick man göra mera komplicerade och snabbare piruetter. Cumbian blev lite mindre sensuell, lite gladare.

De allra första danssalongerna ägdes av... turkarna. I de fattiga små byarna byggdes under 1920-talet butiksgator, med livsmedelsaffärer, klädbutiker, barer, biljardsalonger, som ägdes av... turkarna. Äntligen hade det fattiga folket ett socialt liv!

Och många av dessa turkar som aldrig hade talat turkiska, dessa kristna syrier och libaneser, blev textilindustrins pampar i Chile och Argentina, rika företagare i Ecuador, Peru och Venezuela, berömda författare och poeter i Chile och Colombia, ja, deras barn har blivit presidenter i Colombia, Argentina och Ecuador, vilket visar hur mycket de har integrerats i det latinamerikanska samhället. De har till och med bevarat infödingarnas tradition: att vara dåliga presidenter.

Jag har nyligen fått återuppleva dessa människors galna optimism och glödande vänskap. För ett år sedan reste jag till Argentina, och det första jag gjorde i Buenos Aires var att ringa en person som jag hade varit i kontakt med via Internet. Vi hade aldrig träffats. Han blev glatt överraskad att jag var i hans vackra stad och bjöd hem mig på middag.

Han heter Eduardo och är barn till en av dessa libaneser som kom till Argentina efter 1920. Hans fru är av schweiziskt ursprung. Deras äldste son planerar att gifta sig med en flicka som härstammar av italienare. Och deras yngre dotter har gift sig med en jude.

Och detta, mina vänner, är det bästa med Turkarnas gata. Att den inte är en enkelriktad gata, att den inte är en återvändsgränd. Och att den alltid är tillgänglig, för alla.


C.V. (c)
Stockholm, 1998.